För tillfället läser jag en kurs i kyrkohistoria, och häromdagen läste jag om den tidiga kyrkan och dess förföljelser. Jag mår illa när jag läser beskrivningar av vad de kristna på 300-talet fick genomlida, och jag har stor respekt för dessa människor. Idag är förföljelserna världen över ännu mer utbredda. Det är fruktansvärt. Och jag slås av tanken över hur jag själv skulle reagera. Varför står de ut med att behandlas på det sättet, hur orkar de?

De älskar Jesus.
Det finns inget viktigare.

Och då är det inte heller så konstigt att det var under och efter dessa tider som kyrkan också växte. De hade rätt fokus.

Det var som en av mina lärare formulerade det i veckan: vi måste först förstå teologin, innan vi kan förstå etiken. Alltså måste vi fokusera på vem Jesus är, innan vi kan börja fundera över hur vi ska leva våra liv. Vi måste förstå själva kärnan, och låta Jesus göra något i våra liv. Kyrkan har nog ofta setts som någon slags moralpolis för att människor inte har fått höra vem Jesus är, utan bara hur de ska leva. Ibland har fokuset helt enkelt hamnat fel.

Mitt i all längtan och innerlighet och välvilja så kan det bli fel. Så blir det för mig ibland. Men jag tror att vi alla ständigt måste påminna oss om varför vi gör allt vi gör. Men framförallt inte göra någonting ett litet tag, utan bara ta in Jesus. Lägg dig på golvet och låt dig bli omsvept av hans kärlek.

Mer Jesus.

Charlotte Paulsson
/Frizonledningen

Nu trillar nästa fina ”Frizon-arm” in. Där Oscar Mollmy, en av våra fantastiska fotografer, visar upp festivalarmband från 2005, 2007, 2008 och 2009.

Man blir inte annat än inspirerad av detta. Vilka vackra armar det finns ute i vårt avlånga land! Vi vill ha fler bilder. Skicka in till oss och få ut din arm i etern.

Frizonledningens främsta uppgift är att sätta ut riktlinjer för festivalen och spåna kring tema, talare, bokningar och förändringsarbete. Samtalet rör allt kring framtidens församling, struktur på området, scenstorlekar, hur svettiga bör festivaldeltagarna bli, ska vi ha en tredje gudstjänst, vem för anteckningar vid mötet. Det vanligaste svaret på våra frågor är oftast: ”Det är festival”.

Frizonledningens uppgift är alltså att göra en festival inför Gud. Hoppas vi ses i augusti!

I helgen träffade jag en Frizon-lover. När ärmen dras upp och man får se festivalarmband från 2006, 2007, 2009 så blir jag impad och väldigt glad. Tänk att spara banden så länge, tänk att de är så slitstarka, tänk vad många minnen det finns i de där banden (och ganska mycket svett).

Det borde finnas fler som har sparat sina festivalarmband från Frizon. Skicka in en bild till oss, så visar vi gärna upp just din armled! Vi kan ju se vem som kan visa upp det äldsta bandet. Skicka din bild till frizon@frizon.nu

Just denna arm tillhör Joel Cedersjö, även kallad Falafelkungen.

/Elin Davidsson

Den ställdes till 5 personer varpå min morfar råkade vara en av dem. Hans svar blev:

Att Gud blev människa!

Jag bara älskar det svaret! Så givet, så enkelt och så äkta! De andra svaren handlade om gemenskap, julklappar, midnattsmässan, pynt och att stanna upp mitt i stressen – bland dessa mer vanliga svar stod min morfars svar ut. Och jag vet att hans svar inte berodde på att frågan skulle publiceras i församlingsbladet utan helt enkelt för att han tycker att budskapet om att Gud blev människa är det viktigaste med julen, före pynt och den perfekta julklappen.

För att växa i tron behöver man personer att se upp till, förebilder som blir riktmärken åt det hållet man vill gå. Människor som inspirerar en och får en att vilja ta ett steg till i tro. Morfar är en sådan person för mig! Vi pratar inte så ofta om tron utan det är hans sätt att vara som inspirerar mig, hans tro lyser igenom handlingarna. De gånger när jag vacklar i min tro och jag ser på morfar känner jag en trygghet. Det blir ett starkt vittnesbörd för mig om att tron håller!

I presentationen av frizonledningen har jag svarat att jag längtar efter att Jesus ska få prägla mitt liv ännu mer. Jag vill att Jesus skall bli synlig genom mina handlingar, på samma sätt som jag kan se det hos min morfar.

/Lina Heinevik
Frizonledningen

Inspirerande idé när det kommer till hur vi ser på våra kläder och inköp. Det är även inspirerande hur man använda sin kreativitet för att samla in pengar till ett projekt.

Spana in februari månads olika outfits. Kanske du gör något liknande? Hör av dig till oss så kan vi berätta om det på vår blogg.

Just nu finns det en arbetsgrupp som försöker göra ett ungdomsarrangemang i Mocambique. Ett arrangemang som ska fylla samma funktion som Frizon gör i Sverige. Deras ungdomsorganisation (kan liknas vid EFK UNG) vill börja om på nytt och bland annat göra en ny logga för deras nya rörelse.

Vill du vara med och spåna på ny logga till ”Juventude da Igreja União Baptista de Moçambique”? Kanske det är du som ska anta utmaningen?

Hör av dig här om du är intresserad

Nu kan man äntligen anmäla sig till att bli funktionär på Frizon. Det är varje år ett stort antal personer som är med och arbetar och gör festivalen möjligt. Närmre 450 personer arbetar med att bygga upp, laga mat, vakta, fixa ljud, städa med mera. Framför allt är det är en härligt gäng med chans att träffa nya vänner, lära dig något nytt och se festivalen från en annan sida.

Detta ingår
Du får ett gratis festivalpass, 4 frukostbiljetter, 4 matbiljetter och arbetarlunch onsdag och söndag i festivalveckan.

Här kan du läsa mer om att vara funktionär och även anmäla dig!

Det är svårt att inte bli inspirera av att  spendera 3 dagar bland musikbransch-folk. By:larm arrangeras i Oslo för alla som på något sätt arbetar inom musikbranschen nationellt i Norge och internationellt. Ett par dagar fullproppade med seminarier, paneldebatter, speed sessions, konserter och mingel.

Som arrangör av ( i sammanhanget liten) festival är det intressant att se allt från inchecknings- ordningen, utformning av seminarier, artist- presentationer och logistik. Kanske man blir ganska skadad av att arbeta som arrangör. Men det är sånt jag tittar på när jag kliver in i något sammanhang. – Jaha, de har valt att lägga presentationerna i alfabetisk ordning och inte utifrån scen.

Självklart är innehållet viktigt och berikande. Och jag skulle vilja ge några glimtar av vad som skedde under by:larm.

Anarkismen har nått musikbranschen. Eller iaf när det gäller journalisternas position och rätt till sitt yrke som professionella skribenter. I en debatt mellan ”bloggvärlden” och musikjournalister diskuterades ansvar inför kommentarer på blogginlägg, musikjournalister som en utdöende grupp, kan alla uttrycka sig om musik?, det vackra i att under en längre tid bearbeta en text kontra att skriva ett snabbt inlägg om ett album.

Dessa två världar får nog vänja sig vid att leva parallellt. Men intressant är att fundera över vem som ansvar för det som skrivs på bloggar och i kommentarsfälten. Är det bloggaren, ägaren av hemsidan, den som kommenterar. Eller är det ingen? Vad tycker du?

En ganska icke-poltitisk-korrekt-fråga som debatterades var huruvida välgörenhetsarrangemang är ett bra sätt för en artist att synas och lansera ett nytt album. I Norge arrangerades en välgörenhetskonsert för Haiti som fick mycket kritik. Kritiken var bland annat att det alltid krävs av artister att ställa upp gratis. Men även att många artister ser det som ett sätt att lansera sig själva som artist. Det är inte alltid så lätt att veta varför man väljer att göra ”goda saker”. Är det för att jag ska få ett gott rykte? Är det för att det ser konstigt ut om jag tackar nej?

Har ett band/en artist ett speciellt ansvar inför sociala frågor, att resa miljövänligt, stödja ett projekt, ställa upp gratis för den goda saken, uttala sig om samhället?
Vad tycker du?

Det var några korta tankar från by:larm. Eller rättare sagt så var det ett antal frågor. Svårt att svara på dessa påstående ovan. Men diskussion är intressant och viktig. Den fortsätter från Frizon.

Får jag även bjuda på en fantastisk liten gata i Oslo där det hänger en takkrona. Kan det bli vackrare en vinterkväll?

/Elin Davidsson
Projektledare Frizon

Det är som att jag behöver bearbeta ämnet – och kanske är det just så. För det finns nog ingenting i tankarna på framtiden som skrämmer mig så mycket som bilden av mig själv i ett cyniskt, stagnerat tillstånd.

För mig handlar det om två saker:

- Rädslan att stagnera i tron. Att gå till kyrkan som av slentrian. Att sluta vara öppen för att Gud vill fortsätta förvandla, förnya, och fördjupa mitt liv. Att bli del av den kraft som gör kyrkan till institution istället för rörelse.

Jag tror att Frizon kan vara en kraft i motsatt riktning. Dels för att Frizon som koncept är uppbyggt som något levande, organiskt och okontrollerbart men framförallt på grund av att människorna som gör Frizon bär på någonting som får mig att aldrig vilja fixeras i asfalten. Jag tror att nyckeln dels ligger i att leva ett liv där man fortsätter att ständigt utsätta sig för Guds nåd – när den får prägla människor kan de inte stagnera. Men också att träffa människor som kan ge nya perspektiv och kanske framförallt – träffa människor som är många år äldre och som fortfarande är i rörelse. Engagemang och tron på förändring får inte bli synonymt med ungdomsnaivitet.

- Rädslan att fastna i teoristadiet. Att hamna i ett sammanhang med de briljantaste visionärerna som lyckas formulera precis den teologi jag själv vill skriva under på, som hittar exakt rätt områden inom svensk frikyrklighet att kritisera men som inte drabbats av Guds bråddjupa kärlek – så att de inte nöjer sig med teorierna.

På Frizon, och i församlingen hemma, finns precis det som förhindrar mig att fastna i formuleringarna. Det finns människor som lyfter min blick och visar mig den stora bilden igen, och hjälper mig att komma tillbaka till Guds primära kallelse. Jag tror att det är sjukt viktigt att det finns de som tänker på djupet, som formulerar och ifrågasätter men jag skulle mena att uttryck som: ”tänk först – handla sen” inte rakt av kan appliceras på mig som kristen. I det kristna livet måste vi ibland börja gå innan alla läror och all teologi blir helt korrekt.

Men hur kan man börja gå längs en väg som man inte helt känner?
Hur kan man hänge sig åt det som fortfarande bygger stora frågetecken inom en?

Jag tror att vi kan börja gå för att vi har en Gud som har lovat att gå med oss, en Gud som hela tiden kommer att vilja förnya oss och visa oss nya perspektiv. En levande Gud som vi får gestalta på en levande festival, i en levande kyrka. Så kan vi gå, inte i blindo utan i tillit.

Mirjam Olsson
/Frizons ledningsgrupp