Revben som murknar?
I höstas startade jag tillsammans med några vänner en poesiklubb. En gång i veckan träffas vi och läser egenskrivna texter och ger varandra kritik. Nu, ett drygt halvår senare har jag börjat gå igenom allt som skrivits under hösten, och nu kan jag se att det finns en viss röd tråd. Det handlar ofta om människor som på olika sätt stagnerat, stannat av och fastnat i det som var. Det handlar om människor som sitter fast med benen i cement. Om mossa som klättrar upp över någons fotrygg, om revben som murknar, leder som rostar.
Det är som att jag behöver bearbeta ämnet – och kanske är det just så. För det finns nog ingenting i tankarna på framtiden som skrämmer mig så mycket som bilden av mig själv i ett cyniskt, stagnerat tillstånd.
För mig handlar det om två saker:
- Rädslan att stagnera i tron. Att gå till kyrkan som av slentrian. Att sluta vara öppen för att Gud vill fortsätta förvandla, förnya, och fördjupa mitt liv. Att bli del av den kraft som gör kyrkan till institution istället för rörelse.
Jag tror att Frizon kan vara en kraft i motsatt riktning. Dels för att Frizon som koncept är uppbyggt som något levande, organiskt och okontrollerbart men framförallt på grund av att människorna som gör Frizon bär på någonting som får mig att aldrig vilja fixeras i asfalten. Jag tror att nyckeln dels ligger i att leva ett liv där man fortsätter att ständigt utsätta sig för Guds nåd – när den får prägla människor kan de inte stagnera. Men också att träffa människor som kan ge nya perspektiv och kanske framförallt – träffa människor som är många år äldre och som fortfarande är i rörelse. Engagemang och tron på förändring får inte bli synonymt med ungdomsnaivitet.
- Rädslan att fastna i teoristadiet. Att hamna i ett sammanhang med de briljantaste visionärerna som lyckas formulera precis den teologi jag själv vill skriva under på, som hittar exakt rätt områden inom svensk frikyrklighet att kritisera men som inte drabbats av Guds bråddjupa kärlek – så att de inte nöjer sig med teorierna.
På Frizon, och i församlingen hemma, finns precis det som förhindrar mig att fastna i formuleringarna. Det finns människor som lyfter min blick och visar mig den stora bilden igen, och hjälper mig att komma tillbaka till Guds primära kallelse. Jag tror att det är sjukt viktigt att det finns de som tänker på djupet, som formulerar och ifrågasätter men jag skulle mena att uttryck som: ”tänk först – handla sen” inte rakt av kan appliceras på mig som kristen. I det kristna livet måste vi ibland börja gå innan alla läror och all teologi blir helt korrekt.
Men hur kan man börja gå längs en väg som man inte helt känner?
Hur kan man hänge sig åt det som fortfarande bygger stora frågetecken inom en?
Jag tror att vi kan börja gå för att vi har en Gud som har lovat att gå med oss, en Gud som hela tiden kommer att vilja förnya oss och visa oss nya perspektiv. En levande Gud som vi får gestalta på en levande festival, i en levande kyrka. Så kan vi gå, inte i blindo utan i tillit.
Mirjam Olsson
/Frizons ledningsgrupp
2010.02.16 kl. 12:28
mirjam!
grymt bra skrivet!